Basilica di Santa Croce

Basilica di Santa Croce di Firenze, Heliga korsets basilika i Florens, är franciskanernas huvudkyrka i Florens och en av de största kyrkorna i Toscana. Den är belägen på Piazza Santa Croce, öster om Duomo (Santa Maria del Fiore)
Enligt traditionen grundades kyrkan av Franciskus av Assisi Uppförandet av den nuvarande byggnaden påbörjades 12 maj 1294 av Arnolfo di Cambio. Konsekrationen ( invigningen ) ägde rum 1442 i närvaro av påven.

Kyrkan är även berömd för sitt stora antal konstverk (av bland andra Cimabue, Donatello och Giorgio Vasari ) och sina gravar, där Michelangelo, Galileo Galilei, Niccolò Machiavelli och Gioacchino Rossini ligger begravda och monument.

Michelangelos grav

Galileos grav

Gravstenar

Medici kapell

Dante Alighieri

Bling

Franciskus av Assisi

Franciskus av Assisi, den helige Franciskus född Giovanni di Bernardone 1181 eller 1182 i Assisi, Umbrien, Italien. Död 3 oktober 1226 i Assisi, var en italiensk botpredikant. Han grundade franciskanorden, och vördas som helgon i Katolska kyrkan. Hans helgondag firas 4 oktober.
Franciskus betraktas som ett av de mest Kristus-lika helgonen i historien av Katolska kyrkan. 
Franciskus var ett av många barn till Pietro Bernardone, en rik tyghandlare, och hans hustru Pica som härstammade från en adelssläkt i Provence. Enligt uppgift från Jacobus de Voragine fick han först namnet Giovanni, men detta ändrades till det för honom unika namnet Franciskus bland annat, berättar Jacobus, för att han mirakulöst började tala franska. Enligt en annan, mer jordnära uppgift ändrade fadern namnet till Franciskus för att ära Frankrike (France)
Som ung var Franciskus nöjeslysten och något upprorisk, och var framför allt intresserad av den populära trubadurdiktningen. Franciskus livsdröm var att bli riddare och därmed vinna jordisk ära. Han deltog därför 1202 i ett militärt slag mot Perugia, tillfångatogs och hölls ett år som krigsfånge. Denna erfarenhet blev, berättar Thomas av Celano, en personlig omvändelse för Franciskus, som var upptakten till att han vände det världsliga livet bakom sig.

En andlig vändpunkt blev en upplevelse i kapellet San Damiano utanför Assisi 1206. Thomas av Celano återberättar att krucifixet vid detta tillfälle uppmanade Franciskus att restaurera Guds hus som var alldeles förstört. Vid samma tillfälle skall han ha tagit starkt intryck av Matteusevangeliet 10:7-10.3 Påverkad av sin tolkning om evangeliets apostoliska fattigdom, sålde Franciskus en del av sin fars varor för att bekosta renoveringen av samma kapell och för att ge till de fattiga. Detta ledde till att fadern, Pietro, ställde sin son inför rätta, och att relationen dem emellan bröts. Franciskus lämnade tillbaka allt han fått av sin far, avsade sig sitt arv och andra medfödda förmåner, och begav sig hemifrån, iklädd endast en sliten, grå kåpa på vilken han tecknade ett kors med krita. Därefter levde Franciskus bland de spetälskesjuka och ägnade sig åt att reparera kyrkobyggnader, åt tiggeri och åt att ge så mycket han kunde åt de nödlidande, själv levde han i största försakelse.

Människor började sluta upp bredvid Franciskus, och de kallade sig ”de små bröderna”, frates minores. Den förste som lämnade det världsliga livet för hans skull, var Bernardo da Quintavalle, en förmögen man från Assisi som 1208 bjöd hem honom och sedan sålde allt han ägde och blev munk. De följdes samma år av kaniken Pietro Cattani och en man vid namn Egidio. Bröderna predikade bot för människor och befann sig på resande fot för att kunna nå fram till så många som möjligt. För att hålla samman brödraskapet, möttes de regelbundet, varje år i Portiuncula. Bröderna utmärkte sig genom att de gick barfota och var klädda i grått, varför de kallades ”gråbröder”. Dessa bröder blev de första tiggarmunkarna. Deras liv gick ut på att vårda sjuka, predika fredsevangeliet, och att be. Bön, fattigdom och kärlek.

Bling

Dante Alighieri

Dante Alighieri, även Durante Alaghieri, kallad Dante, född mellan 18 Maj och 17 Juni 1265 i Florens i Toscana. Död 13 eller 14 september 1321 i Ravenna i Emilia-Romagna. Italiensk författare, ämbetsman och statslärd.
Dante räknas som en av västvärldens största författare genom tiderna. Mest känd är han för sitt epos Divina Commedia, som var begynnelsen till att latinet undanträngdes till förmån för italienskan, och vars handling förnyade berättarkonsten. För eftervärlden är Commedia också ett dokument om världsbilden vid tiden för verkets tillkomst.

Dante Alighieri föddes i stadsdelen San Pier Maggiore i Florens. Hans far, Alighiero di Bellincione Alighieri, var bankir. Hans mor, Berta eller Bella degli Abati, dog när han var knappt tio år. Datumet han föddes är något ovisst, han berättar själv att han föddes i tvillingarnas tecken. Han fick sannolikt sitt dopnamn Durante efter sin morfar, Durante degli Abati, Dante var ett smeknamn han själv tog sig. Fadern gifte om sig med Lapa Cialuffi och fick barn i det nya äktenskapet.

Dantes farfars farfar, som framträder i La Divina Commedia, dubbades till riddare av Konrad III. Släkten var dock inte en av de mer inflytelserika adelsätterna i Florens, bland annat eftersom de tillhörde guelferna, det parti som stödde påven mot det tysk-romerska rikets kejsare. Själva gjorde släkten Alighieri anspråk på att tillhöra den gamla romerska adeln, men dessa uppgifter har inte kunnat styrkas med källor.

Troligen studerade Dante i Santa Croce hos franciskaner, i Santa Maria Novella hos dominikaner, samt i Santo Spirito hos augustiner. Av hans verk och position framkommer att han besatt stor bildning, men endast fåtaliga säkra uppgifter finns om hans utbildning. Tidigt verkar han ha tagit intryck av Brunetto Latini ( italiensk filosof, akademiker och statsman ) samt av Guido Guinizzelli ( poet )

När han var nio år träffade han sin musa, den åttaåriga Bice Portinari, som han kallade ” Beatrice ” den saliga. I artonårsåldern träffade han henne ofta, och hon blev hans sinnebild för kärleken. Kärleken han kände för henne skulle alltid förbli andlig, av det slag som Thomas av Aquino ( teolog, filosof ) kallade amor amicitiae, kärlek för dess egen skull, enkel och vänskaplig. Efter att han några år senare visat intresse för en annan dam, ignorerade Beatrice honom, han lovade då att han skulle dikta till hennes ära, så som ingen annan skrivit om en kvinna tidigare. Beatrice giftes bort med en bankir vid namn Simone dei Bardi, och hon dog redan 1290. 1293 uppfyllde han sitt löfte och skrev Vita nuova, det kallas ofta hans ungdomsverk.

Under sin långa tid i exil skrev Dante sitt mest kända verk, eposet i tre delar Divina Commedia (Den gudomliga komedin) som handlar om en vandring, huvudsakligen under den romerske poeten Vergilius ledning, genom helvetet, skärselden och paradiset. I paradiset följer dock först Beatrice, sedan Bernhard av Clairvaux och sist Gud honom. Verket består av tre delar, Inferno (Helvetet), Purgatorio (Skärselden) och Paradiso (Paradiset) vilka utgavs separat omkring 1317, 1319 respektive 1320. Det var inte förrän 1472 delarna utgavs tillsammans, och först på 1550-talet med titeln Divina Commedia. Det bör påpekas att Dante själv aldrig kallade sitt verk annat än Commedia, det var troligen Boccaccio som gav det namnet "den gudomliga" i sin biografi Vita di Dante.

I Commedia framträder Dante själv som huvudperson, och under hans vandring i dödsrikena träffar han berömda personer som hamnat i de olika världarna efter döden, och samtalar med dem. Divina Commedia kan läsas utifrån vitt skilda trosuppfattningar, men ofta ses det som ett kristet epos, med ett religiöst budskap. Den har också sagts vara en allegori om livet, skildrat genom dödsriket för att få ett slut på fördärvet i världen.

Divina Commedia ( Den gudomliga komedin )
Handlingen utspelas jubelåret 1300. I verket skildras Dantes vandring genom helvete och skärseld, i vilka han får bevittna de olika nivåer av evigt straff och rening de syndiga själarna får utstå efter döden, samt upp i Paradiset där han får träffa sin ungdomskärlek Beatrice som han tidigare skrivit om i I livets vår.

Som ledsagare ner genom helvetets tratt och upp på Skärseldsberget har han diktaren Vergilius. Eftersom denne dock levde före Jesu födelse är han inte berättigad att följa med in i himlen och Beatrice tar istället över visningen, och efter henne Bernard av Clairvaux, och sist Gud.

Nio kretsar 

Helvetet är strukturerat i nio cirklar eller kretsar, djupare ner allt eftersom antalet syndare blir mindre men synden är allt grövre och straffet följaktligen värre. Alla straff följer en modell, så att syndarna förhindras att synda på det sätt de gjort i livet. De lättjefulla blir således med piska tvingade att springa runt i cirklar och förrädarna är mer eller mindre infrysta i is så att de omöjligen kan göra en svikande gest igen. Alla syndare straffas också ( med möjligt undantag för dem i första kretsen,limbo ) nakna.
Vestibulen, mitt emellan jord och helvete straffas de likgiltiga, genom att tvingas jaga en blank fana, själva jagade av getingar, flugor och larver.

Första kretsen, De okristna, de födda före Jesus, de som kämpade för det rätta men inte hade den rätta tron. Straffet är ett evigt liv som det på jorden.

Andra kretsen De vällustiga ( sexuellt utsvävande) blåser omkring i en storm

Tredje kretsen De omättliga tvingas ligga ner i gyttja under regn och hagel

Fjärde kretsen: De giriga och slösaktiga tvingas rulla stora stenar mot varandra

Femte kretsen: De vreda slåss mot varandra i ett träsk och de lata ligger fast på bottnen

Sjätte kretsen: Kättarna brinner i öppna gravar i all evighet

Sjunde kretsen: I den sjunde kretsen återfinns våldsverkarna. Både mot sin nästa, sig själv och mot djur, natur/Gud. De som skadat andra kokas i blod, de som skadat sig själva växer fast i träd (oförmögna att skada sig själva) och de homosexuella (inte alla) samt de som har haft sex med djur, ockrarna och hädarna vandrar omkring i en glödhet öken, utsvävarna jagas av vilda hundar genom en skog.

Åttonde kretsen: De som lurat och bedragit, stulit och splittrat, smickrat och spått, gjort sig skyldiga till ondskefulla, kallblodiga synder associerade till svek straffas här i tio olika underavdelningar (Malebolgia)

Nionde kretsen: Förrädarna mot sina nära och vänner är fast till knäna i en frusen sjö, landsförrädarna till midjan, förrädare till sina gäster till halsen och de som förrått sina mästare är helt infrysta i Cocytos is. Judas, Brutus och Cassius tuggas levande av Satan som är fast i sjöns mitt.

Efter Helvetet ( Inferno) kommer Skärseldsberget där de sju dödssynderna bestraffas helt enligt contrapasson. De som dör i Guds nåd och vänskap men är ofullständigt renade även om de är säkra på sin frälsning undergår efter sin död en rening för att uppnå den helighet som är nödvändig för att träda in i himlens glädje. Kyrkan kallar denna slutliga rening av de utvalda, för Skärselden ( reningsorten ) vilken är något helt annorlunda än de fördömdas eviga straff ( Helvetet ) Kyrkan har formulerat trosläran om skärselden framför allt på koncilierna i Florens och I Trient.
Därefter kommer paradiset ( dit skärseldens besökare i sinom tid kommer ) och sedan himlen, dit de som tjänat Gud helt får komma. I den högsta himmelsfären ställs Dante inför Gud.

Redan tidigt blev det vanligt att utge kommentarer av verket för att underlätta läsningen, eftersom eposet ställer krav på att läsaren är förtrogen med Dantes intellektuella arv. Dantes båda söner utgav kommentarer Jacopo Alighieri 1322 och Pietro Alighieri tre olika kommentarer 1340-64. Giovanni Boccaccios och Benvenuto da Imolas kommentarer 1373-75 och 1375-80, är klassiska.

Boktips

I Sverige känns verket igen från Tage Danielssons ganska fria omarbetning i filmen Mannen som slutade röka från 1972 med Gösta Ekman i huvudrollen som Dante.

Bilder från Dantes hus i Florens

Bling

Galileo Galilei

Född 15 februari 1564 i Pisa i hertigdömet Florens, död 8 januari 1642 i Arcetri nära Florens i storhertigdömet Toscana. 
Italiensk vetenskapsman. Han spelade en viktig roll i den naturvetenskapliga revolutionen.

Galileos far Vincenzo Galilei, som var musiker, hade planer på att sonen skulle följa i hans fotspår. Under uppväxten försämrades dock familjens ekonomi och föräldrarna bestämde sig för att han istället skulle satsa på den medicinska banan vilken var mer inkomstbringande. Det visade sig däremot under hans uppväxt att han inte intresserade sig speciellt mycket för medicin. I stället var han mycket intresserad av mekanik och matematik. Galileis stora intresse för naturvetenskap kan ha varit anledningen till att han vid ung ålder experimenterade med sin fars musikinstrument för att få olika ljud i dessa. Det fanns dessutom framstående matematiker tidigare i släkten.

Galilei lade grunden till den experimentella vetenskapen och får ibland epitetet naturvetenskapens fader. Han var övertygad om att naturens lagar inte var så komplicerade som den katolska kyrkan och dåtidens naturvetare påstod. Han var övertygad om att man kunde bevisa hypoteser om naturen genom noggranna observationer och genom att göra experiment. Dessutom hävdade han att om man kunde bevisa att en teori stämde i verkligheten, så var alla andra teorier felaktiga. Detta var en ståndpunkt som den katolska kyrkan inte tyckte om. En hel del av Galileis senare upptäckter kom att strida mot kyrkans lära.

Ett exempel, inte bara på Galileis sätt att se på vetenskap, utan också på hans sätt att tänka, var när han under sina studentår en gång satt i Pisas katedral under en långtråkig mässa. Han lade då märke till att ett rökelsekar svängde fram och tillbaka och att tiden mellan svängningarna var densamma såväl vid stora svängningar som små. Därefter gick han hem och experimenterade med olika pendlar, och kunde snart formulera en regel om pendlars rörelse.

Efter sina studentår arbetade Galilei som universitetslärare och professor i matematik på universiteten i Pisa och Padua. Från och med år 1610 arbetade han åt storhertigen av Toscana.

Under tiden i Pisa undersökte Galilei också hur fort olika föremål faller. En tes om att han hade stått högst upp på lutande tornet i Pisa vid sina fallexperiment har inte kunnat bevisas, men han experimenterade i alla fall med olika fallande föremål. Förutom fritt fall experimenterade han med kulor som rullade i en sluttande ränna. Kulorna föll då olika fort för rännornas olika lutningar. Men oberoende av massan och hastigheten och rännans lutning visade sig alla fallsträckor vara proportionella med tiden i kvadrat, det vill säga efter 1, 2, 3 tidsenheter hade kulan flyttat sig 1, 4, 9 längdenheter. Från sina mätresultat kunde han också dra slutsatsen att den fallande kroppens massa inte hade någon betydelse för fallhastigheten. I vakuum, det vill säga när luftmotståndet är lika med noll, skulle alla föremål falla lika snabbt. En fjäder skulle då falla lika snabbt som en kanonkula.

År 1609 kom nyheten att optikern och linstillverkaren Hans Lippershey i Nederländerna hade uppfunnit ett ”spionglas” varmed man kunde på avstånd avslöja fientliga arméers förehavanden. Möjligheten att förstora något som var på ett långt avstånd väckte Galileis intresse, och efter en natts uppesittande hade han kommit underfund med hur han kunde bygga en kikare. Hans konstruktion fungerade, en kikare med 3 gångers förstoring, som han började använda i augusti 1609. Efter en tids arbete hade kikaren 33 gångers förstoring, och den 7 januari 1610 riktade Galilei den förbättrade versionen mot himlen, där han på kort tid gjorde en rad epokgörande upptäckter.

Galilei såg att det fanns ett oräkneligt antal stjärnor, och att det töckniga vintergatsbandet på himlen också bestod av enskilda stjärnor. Han såg även planeten Venus olika faser, solfläckar, bergen och kratrarna på månen, utbuktningar på varje sida om planeten Saturnus, idag kända som Saturnus ringar, och fyra månar som kretsade runt Jupiter som han döpte till de Mediceiska stjärnorna för att hedra den toskanska härskardynastin Medici (idag benämnda de Galileiska månarna). Resultaten publicerade han efter bara ett par månader, i mars 1610, i boken Sidereus Nuncius (Stjärnornas budbärare)

År 1590 fick Galilei kännedom om Copernicus bok De revolutionibus orbium coelestium. Hans egna observationer gjorde honom alltmer övertygad om att det var Copernicus heliocentriska världsbild som var den korrekta.

Boken med titeln Dialog om de två världssystemen, som Galilei gav ut 1632, skapade kaos. År 1633 ställdes han inför inkvisitionens domstol, där han blev tvungen att avsvärja sig allt rörande den så kallade ”felaktiga läran” Den katolska kyrkan lärde att det var jorden, som var världsalltets centrum (den geocentriska världsbilden enligt Ptolemaios och Aristoteles) Det sägs att han efter domen mumlat ”och väl rör hon sig ” ( italienska E pur si muove ) men för detta finns få belägg. Tack vare den dåvarande påvens Urban VIII beskydd, och kanske även på grund av Galileis ålder och sjuklighet, blev det ett milt straff för Galilei. Han fick husarrest under resten av sitt liv. Men Galilei fortsatte sitt vetenskapliga arbete och gav år 1638 ut boken Samtal och matematiska demonstrationer om två nya vetenskaper, där han skrev ner sina fysikaliska teorier. Det var dessa som Isaac Newton senare skulle ha stor framgång med. I den boken föreslår Galilei också en metod att mäta ljusets hastighet.

År 1992 beklagade katolska kyrkan inkvisitionens dom genom ett uttalande av påven Johannes Paulus II, och år 2000 upphävde man domen.

Mot slutet av sitt liv var Galilei helt blind. Han ligger begravd i Basilica di Santa Croce i Florens. Vetenskapshistorikern Giovanni Targioni Tozzetti (1712–1783) sa att han den 12 mars 1737 skar bort bitar från Galileis lik och ”erkände att han hade tyckt det var svårt att motstå möjligheten att avlägsna kraniet från ett sådant extraordinärt geni ” 

De bortskurna kroppsdelarna innehades av olika samlare fram tills de försvann 1905. Ett finger har sedan tidigare permanent kunnat ses på Istituto e Museo di Storia della Scienza i Florens och den femte ryggkotan har funnits på Universitetet i Padua. En tand, en tumme och ett finger återfanns 2009 av en samlare.

Bling

Palazzo Pitti

Palazzo Pitti är ett renässanspalats i Florens. Det ligger på den södra sidan av floden Arno i närheten av Ponte Vecchio.
Palazzo Pitti innehåller flera museer av olika slag, ett konstgalleri, Galleria palatina med mästerverk av Rafael, Tizian med flera, Appartamenti monumentali, Galleria d'arte moderna med verk av Macchiaioli och andra specialiserade museer, Museo degli Argenti, tillägnat brukskonst och Galleria del costume, det största museum tillägnat den italienska modet samt även ett porslinsmuseum, Museo delle porcellane, och ett transportmuseum, Museo delle carrozze.
Kärnan i det nuvarande palatset är från 1458 och var ursprungligen residens för bankenmannen Luca Pitti. Det köptes av familjen Medici 1539 som officiellt residens för de härskande familjerna i Storhertigdömet Toscana. Palatset användes under sent 1700-tal av Napoleon Bonaparte. En kort tid var palatset det viktigaste kungliga slottet i det förenade Italien. Slottet och dess inventarier skänktes till det italienska folket av kung Viktor Emanuel III  1919. Idag är slottet öppet för allmänheten och utgör med sin praktfulla interiör en av Florens största konstgallerier. Idag inrymmer det flera mindre samlingar förutom de av familjen Medici.
Bling

Ponte Vecchio

Ponte Vecchio (italienska för Gamla bron) är en känd bro från medeltiden som går över floden Arno i Florens, Italien. Den är känd för sina butiker, mestadels guldsmeder vilka ligger längs med hela bron. Ponte Vecchio är också Europas äldsta segmentvalvbro.
Bron anses först vara byggd under romartiden, och ursprungligen var den gjord av trä. Efter att den blev förstörd av en översvämning 1333 byggdes den upp på nytt 1345 och denna gång av sten. Taddeo Gaddi tros ha formgivit bron. Bron består av tre valvbågar, och mittenbågen har en spännvidd på 30 meter, medan de två bågarna på sidan har spännvidder på 27 meter. Höjden på valvbågarna ligger mellan 3,5 och 4,4 meter.
Bron har under hela sin existens varit värd för butiker och affärsmän (enligt legenden var det ursprungligen på grund av skattebefrielse), vilka visade sina varor på bord efter att ha fått tillåtelse av Bargello (en sorts borgmästare, en magistrat och en polishuvudman).
Det sägs att det ekonomiska konceptet "bankrutt" härstammar härifrån, när en handelsman inte kunde betala sin skulder, förstörde "rotto" soldater hans bord "banco" med varor. Den här handlingen kom att kallas "bancorotto" (förstört bord, möjligtvis kan det ha kommit från "banca rotta" som betyder "förstörd bank") Utan sitt bord kunde inte handelsmannen fortsätta sälja sina varor.
För att förena Palazzo Vecchio ( kommunhus, där en kopia av David står utanför, av Michelangelo ) med Palazzo Pitti, lät Cosimo I de Medici 1565 arkitekten Giorgio Vasari att bygga det kända "Corridoio Vasariano" ovanför. För att upprätthålla brons prestige, förbjöd han 1593 slaktare från att bedriva handel där, deras plats övertogs omedelbart av guldsmeder. Slaktarskrået hade haft monopol på butikerna på bron sedan 1442.
Till skillnad från alla andra broar i Florens förstördes inte Ponte Vecchio under andra världskriget av tyskarna den 4 augusti 1944. Främst på grund av en direkt order av Hitler. Åtkomligheten till Ponte Vecchio var i vägen för förstörelsen av byggnader på vardera sida om bron.
Bling

Tizian

Tiziano Vecelli

Självporträtt 1567

Italiensk målare. 
Föddes någon gång mellan 1485 - 1490, i Pieve di Cadore, Italien. Död 1576 i Venedig. Tizian var den venetianska högrenässansens portalgestalt. Han var den äldste av fyra söner och han blev känd som Da Cadore, efter hans födelseort, familjen var väl kända i området. Vid tolv års ålder var han lärling hos Gentile och Giovanni Bellini, de ledande konstnärerna i Venedig. Det var där han träffade Giorgione, en konstnär som hade stort inflytande på hans måleri.
Efter att ha gått i lära i Venedig och Padua kom Tizian att bli målaren på modet i Venedigs förmögna, intellektuella kretsar. Hans venetianska beställarskap utvidgades snart med ett flertal av Europas kungar och prinsar. Kejsaren Karl V bad att få sitt porträtt målat 1533 och blev så nöjd att han adlade Tizian till greve av Palatinen.

1543 avporträtterade Tizian påven Paulus III och kallades kort därefter till Vatikanen. I Rom kom han att lära känna Michelangelo. På 1550-talet anlitades han av Filip II av Spanien. Tizian avled i en pestepidemi i Venedig. Han är begravd i S:ta Maria dei Frari i Venedig.
I hans målningar ser man, religiösa, mytologiska och historiska motiv samt porträtt. 
Tizian hade inte Leonardos vetenskapliga intressen eller Michelangelos religiösa och poetiska. Inte var han heller, som Rafael, arkitekt. Det var emellertid Tizian som i verklig bemärkelse kom att bli det moderna måleriets grundare, eftersom han gjorde oljefärg på duk till det huvudsakliga uttrycksmedlet för senare västerländsk konst. Han utnyttjade för första gången alla dess möjligheter, från att ge liv åt bildytan med kraftiga penseldrag på dukens grova yta till att dra fördel av kontrasten mellan tjockt pålagda, varma, fylliga glansdagrar och djupa, mörka, med lasyrer fint modulerade färgskiftningar.

Jungfru Marie himmelsfärd 1516-1518
Santa Maria Gloriosa dei Frari, Venedig
Målningen, som pryder franciskankyrkans högaltare sedan 1518, är Tizians första betydande venetianska beställningsverk. Bilden har en uppåtsträvande dynamik och en expressiv dramatik, som kommer till uttryck i figurernas mäktiga rörelser. Bl.a. Jungfru Marias klädnad har en speciell röd nyans, som har kommit att kallas Tizianrött. Alla gestalterna är fångade i ett dramatiskt gestikulerande. Apostlarna sträcker sig uppåt mot Maria, som med vindblåsta draperingar uppbärs i en strålkrans av gyllene ljus, och Gud Faders gestalt håller armarna utsträckta i lätt lutning, som om han svävade genom bildplanet. De två mest framträdande apostlarna bildar kompositionellt en triangel som pekar upp mot Marias skrud och Gud Fader.


Venus från Urbino 1538 Uffizierna Florens

Tizian målade tavlan med den i förgrunden på en soffa liggande Venus. Den erotiska utstrålningen och den porträttliknande karaktären föranledde den äldre forskningen att betrakta den virtuost utförda målningen som ett kurtisanporträtt. Denna bild av en kvinna, som helt hänger sig åt sitt hulls värme och sinnliga mjukhet, är ett hämningslöst förhärligande av den erotiska upplevelsen, höjd till samma nivå som verkligt stor kärlekspoesi. Idag tyds dock motivet övervägande som en allegorisk framställning av den äktenskapliga kärleken och troheten. Det antyder den sovande hunden på bilden liksom de båda tjänarinnorna vid kistan i bakgrunden.


Danaë  1544-1546 Museo Nazionale di Capodimonte Neapel

Tizian presenterade denna målning i Rom, där den väckte stort uppseende på grund av sin vågade framställning och det målartekniskt perfekta utförandet. Tavlan föreställer Danaë, dotter till Akrisios, kungen av Argos, som av sin stränge far spärrats in i ett torn, men som görs gravid av Zeus i gestalt av ett gyllene regn. Hennes son Perseus kommer att döda sin morfar vilket förebådas i ett orakel. Vid höger bildkant ledsagas scenen av den lekfulle Amor, som iakttar guldregnet.

           Bacchus och Ariadne  National Gallery, London

År 1523, målade han Bacchus och Ariadne, en del av hans mytologiska serier för Alfonso d'Este hertigen av Ferrara. Bacchus, vinets gud, har förälskat sig i Ariadne och hoppar från sin vagn för att hälsa på henne. Hon har övergivits på ön Naxos med sin älskare Theseus vars fartyg kan ses segla bort i fjärran. Trots Ariadnes rädsla för Bacchus höjs hon till himlen i sin vagn ( teckningar av två geparder ) och förvandlas till en konstellation som representeras av stjärnorna längst upp till vänster i målningen.
Bling