Rafael

1483- 1520 
Italiensk konstnär, arkeolog och arkitekt.


Rafael föddes troligen den 28 mars 1483, eller möjligen den 6 april. Det råder viss osäkerhet kring det exakta födelsedatumet. Säkert är däremot att han föddes i staden Ur­bino i regionen Umbrien. Hans far, Giovanni Santi, var målare vid det lilla hovet i staden.
Redan under sin uppväxt blev Rafael därmed tränad i konsten att måla samt att uppföra sig belevat vid hovet. Hovetiketten var mycket viktig. Den konstnär som inte visste hur man talade och umgicks med hovfolket kom ingenvart i karriären.
Som ung drabbades han i rask följd av två tragedier. Modern Màgia dog 1491 och bara tre år senare dog även fadern, som under tiden hunnit gifta om sig. Hans farbror tog över rollen som vårdnadshavare men ägnade sedan flera år åt att tvista med styvmodern om vårdnaden av den unge Rafael. Denne hade då trots sin ringa ålder redan visat en stor talang för måleri.

Rafael fick så småningom plats som elev hos mästaren Pietro Perugino. Redan omkring år 1501 ansågs Rafael vara fullärd. Därmed hade han själv uppnått nivån som mästare. Under de närmaste åren målade han bland annat flera altartavlor i traktens kyrkor. Utsmyckningen av kyrkor var en viktig uppgift för den tidens konstnärer och han började göra sig ett namn som målare. Han skapade också madonnabilder och porträtt för hovfolket i Urbino. Rafael var bara 20 år, men han ansågs redan vara Umbriens främste konstnär.



1504 reste han till Florens. Med sig i bagaget hade han ett brev med rekommendationer från hovet i Urbino. I Florens fick han inspiration från en annan stor mästare, den drygt 30 år äldre Leonardo da Vinci. Under dennes inflytande utvecklades Rafaels målningar mot allt mer komplicerade kompositioner. Dessa verk visar hur mästerligt han kunde återge den mänskliga kroppens olika ställningar och rörelser. 

Fyra år senare 1508, hade ryktet om hans målarkonst nått Rom och han kallades till Vatikanen. Där gav påven Julius II honom ett stort och viktigt uppdrag. 

 

Apostoliska palatset. Påvens bostad i Vatikanstaten.

Han anlitades för att arbeta med de stora vägg och takmålningarna i Vatikanens stanzer 

Stanza della Segnatura  smyckades först.

Eftersom rummet ursprungligen var avsett som bibliotek, alluderar dess fresker på de fyra fakulteterna eller humanistiska ämnesgrenarna teologi, filosofi, poesi och juridik, som är personifierade i medaljonger i taket.
På ena sidan ägnas väggen åt litteraturen. Där är klassiska och moderna författare samlade runt Apollon och muserna på Parnassen.

Filosofin illustreras på en annan vägg i en fresk, som visar gamla grekiska tänkare och vetenskapsmän och som vanligen, om än felaktigt, brukar kallas Skolan i Aten. Platon och Aristoteles befinner sig i centrum.

Detta förhärligande av det mänskliga förnuftet vetter dock mot den vägg där teologin representeras av en samling helgon och lärare, kallas Disputà del Sacramento ( Disputation av sakramentet ) 

Justitia  - takfresk.

Kardinaldygderna - klokhet, mod, nykterhet.

En perfekt balans mellan den kristna humanistiska kulturens olika trådar.


Rafael inspirerades av sin rival.

Rafael skulle förbli Rom trogen under resten av sitt liv. I staden fanns även en annan berömd konstnär, som skulle bli både en konkurrent och inspirationskälla för Rafael. Det var den åtta år äldre Michelangelo. Samtidigt som Rafael arbetade med Skolan i Aten tog sig Michelangelo an den stora uppgiften att göra den berömda takmålningen i det Sixtinska kapellet.

Rafael lät sig inspireras av Michelan­gelos sätt att måla. Han lär rentav ha varit så nyfiken att han i hemlighet smög sig in i kapellet för att få se målningen innan den var färdig. Men relationen mellan de båda männen var inte okomplicerad. Det berättas att Michelan­gelo anklagade Rafael för att kopiera hans egen stil och att han inte hyste några överdrivet varma känslor för sin yngre kollega. Han ska efter Rafaels död en gång ha yttrat att ”allt han visste om konst fick han från mig”

Det var inte möjligt ens för en hårt arbetande konstnär med Rafaels talang att ensam utföra de stora vägg och takmålningarna. Arbetet var helt enkelt alltför omfattande och krävande. Till hjälp hade de stora mästarna en verkstad med ett antal lärlingar och assistenter. Rafael skapade den grundläggande utformningen av målningarna och deltog också i arbetet med att slutföra dem. Men en del av arbetet gjordes  med varierande skicklighet, av hans lärlingar och assistenter.
Senare tiders konstexperter har tvistat om vilka delar av konstverken som egentligen utförts av Rafael och vilka som gjorts av andra. Skillnaden är inte alltid lätt att se. En del av assistenterna var mycket skickliga och några blev senare själva framstående mästare. Tack vare sitt diplomatiska sätt att hantera konflikter, grundlagt redan vid hovet i Urbino, lär Rafael ha haft en relativt harmonisk och väl fungerande verkstad. Konkurrenten Michelangelo, å andra sidan, grälade såväl med sina uppdragsgivare som med sina assistenter.

1514 blev Rafael trolovad med Maria Bibbiena, syskonbarn till en av Roms inflytelserika kardinaler. Men Rafael tycks inte ha varit särskilt engagerad i relationen och något giftermål blev det aldrig. Däremot lär han ha haft ett stort antal älskarinnor.
Enligt konstnären och historikern Giorgio Vasari, som redan på 1500-talet skrev om Rafaels liv, ska han ha varit närmast omåttligt svag för kvinnor. Det påstås rent av att Rafaels passion för kvinnor kan ha bidragit till hans alltför tidiga död.
Enligt Giorgio Vasari insjuknade Rafael med feber efter en osedvanligt het natt med en av sina älskarinnor. Inför läkarna medgav han inte den rätta orsaken till sitt tillstånd och fick därför fel behandling.

Påven besökte honom vid sjukbädden nästan varje dag, men efter ett par veckor ledde febern slutligen till Rafaels död den 6 april 1520. Men om det verkligen fanns ett samband mellan den beryktade kärleksnatten och konstnärens död är förstås tveksamt.

Sixtinska madonnan 1513- 1514

Oljemålning för högaltaret i klosterkyrkan San Sisto i Piacenza.
Jungfru Maria med Jesusbarnet samt två helgon som befinner sig på en bädd av moln. Denna scen inramas av tunga draperier, och i målningens nederkant befinner sig två putti ( putto.. italiensk benämning på liten gosse, framför allt en sådan som visas naken i renässanskonsten och senare i konst. De kallas ofta felaktigt keruber )

1754 donerade munkarna i San Sisto målningen till August III som placerade den i Zwinger i Dresden.

Kristi förklaring 1517

Rafaels sista stora arbete ... ett mästerverk. Kontrasten mellan den övre delens rofyllda, i övernaturligt ljus badande gestalter och de oroliga återbörderna hos människorna, som befinner sig i skuggan nedanför och har blivit vittne till lärljungarnas misslyckade försök att bota en epileptisk pojke, förstärker målningens budskap att endast Kristus kan hela världens olyckor.