skip to main |
skip to sidebar
År 1510 arbetade Rafael för fullt med sin väggmålning ”Skolan i Aten” men han behövde inspiration till bakgrunden. Han sökte hjälp hos sin läromästare, arkitekten Donato Bramante som börjat bygga Peterskyrkan i Rom fyra år tidigare.
Tillsammans skapade Rafael och Bramante en överdådig bakgrund till den stora väggmålningen.
Av allt att döma använde Bramante sina ritningar till Peterskyrkan för att göra Rafaels målning fulländad. Bakgrunden är nämligen en avbild av Peterskyrkan, där man ser både kyrkans karaktäristiska kupol och dess välvda tak.
På målningen syns flera av renässansens stora mästare sida vid sida med antikens främsta personligheter. 1 Michelangelo 2 Leonardo da Vinci 3 Donatello 4 Rafael 5 Donato Bramante.
Bramante dog fyra år senare och hans kyrka invigdes inte förrän år 1626. Men redan år 1510 kunde de som studerade Rafaels målning alltså få veta hur Peterskyrkans interiör skulle komma att se ut – hela 116 år innan byggnaden stod klar.
Rafael nöjde sig inte med bara en överraskning: på bilden syns flera av antikens största personligheter, men Rafael har även smugit in flera stora renässanskonstnärer.
Ikoner som Arkimedes, Alexander den store och Platon flankeras av Leonardo da Vinci, Michelangelo och Bramante.
Donato Bramante
Född 1444 i Urbino, Italien. Död 11 Mars 1514 i Rom.
Italiensk arkitekt under ung - och högrenässansen.
Bramante var tillsammans med Michelangelo och Rafael högrenässansens främsta företrädare. Mest känd är han för det lilla rundtemplet Tempietto
Santa Maria delle Grazie i Milano är en gotisk kyrka, vars östparti lades till av Bramante 1490.
Han ändrade helt kyrkans karaktär med sitt rymliga korsmitt täckt av en stor kupol och sina runda fönster genom vilka ljuset flödar in.
I det intilliggande dominikanerklostret utförde Leonardo da Vinci sin berömda målning
Nattvarden 1495- 1498
Bramante fick av Julius II uppdrag att projektera och påbörja Peterskyrkan i Rom 1506.
1506 ( 1502 )
" Det lilla templet "
Ritades av den italienske arkitekten Donato Bramante
Är ett litet kapell i form av ett rundtempel på klostergården till kyrkan i San Pietro ( känd för Michelangelos skulptur
Moses )
i Montorio på kullen Janiculum i Rom.
Det uppfördes på den förmodade platsen för aposteln Petrus martyrium.
Med Tempietto inledde Bramante ett nytt skede i renässansarkitekturen. Han avstod från all överflödig utsmyckning och återinförde den korrekta användningen av de klassiska ordningarna i denna lilla byggnad.
Tempietto är snarare ett monument, än en plats för gemensam andakt, det rymmer bara ett fåtal personer.
1483- 1520
Italiensk konstnär, arkeolog och arkitekt.
Rafael föddes troligen den 28 mars 1483, eller möjligen den 6 april. Det råder viss osäkerhet kring det exakta födelsedatumet. Säkert är däremot att han föddes i staden Urbino i regionen Umbrien. Hans far, Giovanni Santi, var målare vid det lilla hovet i staden.
Redan under sin uppväxt blev Rafael därmed tränad i konsten att måla samt att uppföra sig belevat vid hovet. Hovetiketten var mycket viktig. Den konstnär som inte visste hur man talade och umgicks med hovfolket kom ingenvart i karriären.
Som ung drabbades han i rask följd av två tragedier. Modern Màgia dog 1491 och bara tre år senare dog även fadern, som under tiden hunnit gifta om sig. Hans farbror tog över rollen som vårdnadshavare men ägnade sedan flera år åt att tvista med styvmodern om vårdnaden av den unge Rafael. Denne hade då trots sin ringa ålder redan visat en stor talang för måleri.
Rafael fick så småningom plats som elev hos mästaren Pietro Perugino. Redan omkring år 1501 ansågs Rafael vara fullärd. Därmed hade han själv uppnått nivån som mästare. Under de närmaste åren målade han bland annat flera altartavlor i traktens kyrkor. Utsmyckningen av kyrkor var en viktig uppgift för den tidens konstnärer och han började göra sig ett namn som målare. Han skapade också madonnabilder och porträtt för hovfolket i Urbino. Rafael var bara 20 år, men han ansågs redan vara Umbriens främste konstnär.
1504 reste han till Florens. Med sig i bagaget hade han ett brev med rekommendationer från hovet i Urbino. I Florens fick han inspiration från en annan stor mästare, den drygt 30 år äldre Leonardo da Vinci. Under dennes inflytande utvecklades Rafaels målningar mot allt mer komplicerade kompositioner. Dessa verk visar hur mästerligt han kunde återge den mänskliga kroppens olika ställningar och rörelser.
Fyra år senare 1508, hade ryktet om hans målarkonst nått Rom och han kallades till Vatikanen. Där gav påven Julius II honom ett stort och viktigt uppdrag.
Apostoliska palatset. Påvens bostad i Vatikanstaten.
Han anlitades för att arbeta med de stora vägg och takmålningarna i Vatikanens stanzer
Stanza della Segnatura smyckades först.
Eftersom rummet ursprungligen var avsett som bibliotek, alluderar dess fresker på de fyra fakulteterna eller humanistiska ämnesgrenarna teologi, filosofi, poesi och juridik, som är personifierade i medaljonger i taket.
På ena sidan ägnas väggen åt litteraturen. Där är klassiska och moderna författare samlade runt Apollon och muserna på Parnassen.
Filosofin illustreras på en annan vägg i en fresk, som visar gamla grekiska tänkare och vetenskapsmän och som vanligen, om än felaktigt, brukar kallas Skolan i Aten. Platon och Aristoteles befinner sig i centrum.
Detta förhärligande av det mänskliga förnuftet vetter dock mot den vägg där teologin representeras av en samling helgon och lärare, kallas Disputà del Sacramento ( Disputation av sakramentet )
Justitia - takfresk.
Kardinaldygderna - klokhet, mod, nykterhet.
En perfekt balans mellan den kristna humanistiska kulturens olika trådar.
Rafael inspirerades av sin rival.
Rafael skulle förbli Rom trogen under resten av sitt liv. I staden fanns även en annan berömd konstnär, som skulle bli både en konkurrent och inspirationskälla för Rafael. Det var den åtta år äldre Michelangelo. Samtidigt som Rafael arbetade med Skolan i Aten tog sig Michelangelo an den stora uppgiften att göra den berömda takmålningen i det Sixtinska kapellet.
Rafael lät sig inspireras av Michelangelos sätt att måla. Han lär rentav ha varit så nyfiken att han i hemlighet smög sig in i kapellet för att få se målningen innan den var färdig. Men relationen mellan de båda männen var inte okomplicerad. Det berättas att Michelangelo anklagade Rafael för att kopiera hans egen stil och att han inte hyste några överdrivet varma känslor för sin yngre kollega. Han ska efter Rafaels död en gång ha yttrat att ”allt han visste om konst fick han från mig”
Det var inte möjligt ens för en hårt arbetande konstnär med Rafaels talang att ensam utföra de stora vägg och takmålningarna. Arbetet var helt enkelt alltför omfattande och krävande. Till hjälp hade de stora mästarna en verkstad med ett antal lärlingar och assistenter. Rafael skapade den grundläggande utformningen av målningarna och deltog också i arbetet med att slutföra dem. Men en del av arbetet gjordes med varierande skicklighet, av hans lärlingar och assistenter.
Senare tiders konstexperter har tvistat om vilka delar av konstverken som egentligen utförts av Rafael och vilka som gjorts av andra. Skillnaden är inte alltid lätt att se. En del av assistenterna var mycket skickliga och några blev senare själva framstående mästare. Tack vare sitt diplomatiska sätt att hantera konflikter, grundlagt redan vid hovet i Urbino, lär Rafael ha haft en relativt harmonisk och väl fungerande verkstad. Konkurrenten Michelangelo, å andra sidan, grälade såväl med sina uppdragsgivare som med sina assistenter.
1514 blev Rafael trolovad med Maria Bibbiena, syskonbarn till en av Roms inflytelserika kardinaler. Men Rafael tycks inte ha varit särskilt engagerad i relationen och något giftermål blev det aldrig. Däremot lär han ha haft ett stort antal älskarinnor.
Enligt konstnären och historikern Giorgio Vasari, som redan på 1500-talet skrev om Rafaels liv, ska han ha varit närmast omåttligt svag för kvinnor. Det påstås rent av att Rafaels passion för kvinnor kan ha bidragit till hans alltför tidiga död.
Enligt Giorgio Vasari insjuknade Rafael med feber efter en osedvanligt het natt med en av sina älskarinnor. Inför läkarna medgav han inte den rätta orsaken till sitt tillstånd och fick därför fel behandling.
Påven besökte honom vid sjukbädden nästan varje dag, men efter ett par veckor ledde febern slutligen till Rafaels död den 6 april 1520. Men om det verkligen fanns ett samband mellan den beryktade kärleksnatten och konstnärens död är förstås tveksamt.
Sixtinska madonnan 1513- 1514
Oljemålning för högaltaret i klosterkyrkan San Sisto i Piacenza.
Jungfru Maria med Jesusbarnet samt två helgon som befinner sig på en bädd av moln. Denna scen inramas av tunga draperier, och i målningens nederkant befinner sig två putti ( putto.. italiensk benämning på liten gosse, framför allt en sådan som visas naken i renässanskonsten och senare i konst. De kallas ofta felaktigt keruber )
1754 donerade munkarna i San Sisto målningen till August III som placerade den i Zwinger i Dresden.
Kristi förklaring 1517
Rafaels sista stora arbete ... ett mästerverk. Kontrasten mellan den övre delens rofyllda, i övernaturligt ljus badande gestalter och de oroliga återbörderna hos människorna, som befinner sig i skuggan nedanför och har blivit vittne till lärljungarnas misslyckade försök att bota en epileptisk pojke, förstärker målningens budskap att endast Kristus kan hela världens olyckor.
År 1990 publicerade den amerikanske läkaren Frank Lynn Meshberger i en ansedd medicinsk tidskrift sin teori att det som omger Gud och hans följe i ”Adams skapelse” 1512 är en nästan perfekt bild av en hjärna.
Målningen påstods innehålla viktiga anatomiska detaljer, bla. hypofysen, lillhjärnan och frontalloben.
Vissa experter anser att teorin är trovärdig. Michelangelo var mycket fascinerad av anatomi och har troligen sett en mänsklig hjärna under sina välkända dissektioner av lik, trots att likskändning fördömdes av kyrkan.
Men ingen vet varför Michelangelo skulle vilja avbilda en hjärna. En teori är att han ville håna kyrkan för dess motstånd mot vetenskapen.
Enligt läkaren Meshberger kan man se många av hjärnans viktigaste delar på Michelangelos berömda målning.
*********************
Michelangelo hämnades
Julius II som profeten Sakarias 1512
Michelangelo var ökänd för sitt hetsiga temperament och sina många raseriutbrott. Men påven Julius II känd som ”krigarpåven” var nästan lika hetlevrad.
År 1505 kallades Michelangelo till Rom för att göra ett gravmonument åt påven. Konstnären släppte allt annat och ägnade fyra år åt att hitta och flytta marmor till Rom, när påven plötsligt stoppade projektet utan förklaring. Michelangelo blev ursinnig och kände sig förödmjukad.
Tre år senare kallade Julius till sig Michelangelo igen, den här gången för att dekorera Sixtinska kapellet i Rom. Michelangelo påbörjade motvilligt arbetet men fick ständigt kritik av påven.
Julius ville bara ha de tolv lärjungarna på bild men Michelangelo drev igenom ett betydligt större projekt med hela 343 figurer.
Konstnären glömde aldrig konflikterna med påven. Hämnden kom i form av flera undanskymda men förnärmande detaljer i Sixtinska kapellet.
En ful gest blev förevigad
En av Michelangelos grövsta förolämpningar var riktad mot påven Julius II och finns i taket i Sixtinska kapellet. Här har renässanskonstnären avbildat sju av Gamla Testamentets profeter och låtit Julius stå modell för sin favoritprofet Sakarias.
Påven var mycket glad över att bli jämförd med den gamle profeten och upptäckte därför av allt att döma, inte att en av de båda små änglarna gör det så kallade fica -tecknet bakom ryggen på honom.
Tecknet symboliserar de kvinnliga könsdelarna och var ytterst kränkande på Michelangelos tid. I dag skulle det obscena handtecknet motsvara att ge påven fingret.
